Prestationsprinsessan som pressade sig själv i botten.

Prestationsprinsessan som pressade sig själv i botten, är jag. I denna veckas poddavsnitt berättar jag om min resa ner i avgrunden. Hur jag pressade mig själv i flera år, trots att jag fick SÅ många signaler om att jag borde bromsa. Jag vägrade lyssna på mina känslor, vägrade lyssna på kroppens signaler och vägrade höra rösten inombords som skrek. Jag jobbade allt mer, siktade ännu högre och tappade tillslut fotfästet totalt. Jag var sekunder från att avsluta mitt eget liv – och blev själv chockad över hur nära det var. Någonstans visste jag ju att jag ville fortsätta leva, bara inte med omständigheterna som var. Jag såg inget ljus, saknade hopp och hade ingen livslust eller glädje kvar. Trots att jag logiskt visste att jag hade så mycket jag borde vara glad och tacksam för.

Rädslan lever kvar…

Trots att jag lämnat depressionen bakom mig så lever en stor rädsla kvar. Till viss del är jag nog inte helt ”återhämtad”, jag får ofta påminna mig själv om att jag inte är någon stålkvinna och jag är väldigt rädd att jag ska pressa mig för hårt och tappa hoppet igen. Kanske blir jag aldrig den jag en gång var men jag börjar bli kompis med mig själv, som jag är idag. Nu för tiden är jag mer uppmärksam på mina känslor och vågar lyssna. När någonting skaver försöker jag ödmjukt hitta anledningen till skavet och acceptera att känslan finns. Ibland är den logisk och ibland är det bara känslor som helt irrationellt bosatt sig i min kropp. Oavsett så övar jag på att låta känslorna finnas – acceptans gör att det blir lättare att släppa taget.

Den inre kritikern…

De senaste dagarna har jag haft en hel del oro i kroppen, känt mig dålig och osäker. Egentligen utan anledning. Det bottnar troligtvis i flera småsaker som egentligen inte är negativa, bara obekväma. Direkt börjar min inre kritiker skjuta ner på min prestation som mamma. Tänk att det kan vara så enormt svårt att vara snäll mot sig själv ibland?! Jag har brottats med självkritiska tankar i princip hela mitt liv. Väldigt elaka tankar som också är enormt påfrestande. Som jag nämnt i ett tidigare poddavsnitt (avsnitt 31 – om självmedkänsla och självkärlek) så handlar mitt problem till stor del om ”undermedvetna” tankar. Logiskt så vet jag att jag gör många saker bra – eller i alla fall helt okej. Ändå gnager ständigt en känsla inombords att jag inte duger.

Logiskt vet jag ju att jag gör mitt absolut bästa för att vara en bra mamma. Jag ser bl.a. till att mitt barn får varma kläder, mat, torr blöja, stimulans, frisk luft, bad och ALL min kärlek. Ändå krävs i princip ingenting för att jag ska rasa ner i ett totalt mörker. Det kan handla om att jag råkar låta det gå en dag längre än planerat innan han får bada, glömmer tvätta, glömmer att ge honom D-vitamin en dag eller om jag inte lyckas trösta honom när han är ledsen. Direkt hamnar jag i ”jag är världens sämsta mamma”-träsket. För det är den känslan som gror inombords, trots att jag VET (rent logiskt) att så inte är fallet. Och skavet grundar sig egentligen inte i mammarollen överhuvudtaget utan är framkallad av andra saker.

Våga berätta…

Idag blir jag inte lika rädd när jag känner mig nedstämd och ”usel” för jag har återfått glädjen i livet! Jag känner hopp igen och är så obeskrivligt tacksam över att jag inte tog steget. Jag vågade istället berätta om min längtan efter döden, även om det tog nästan ett år. Att berätta var i ärlighetens namn fruktansvärt på så många sätt, men jag tror faktiskt att det var en av de bidragande faktorerna till att jag tillslut tog mig upp ur mörkret. Att bära på en hemlighet som självmordstankar innebär, är en helt orimlig börda. Att berätta för någon annan kan vara avgörande, även om det känns svårt. Då är det i alla fall inte hemligt längre…

Nåja, det blev ett längre (och spretigare) inlägg än jag hade planerat. Egentligen ville jag bara berätta att veckans poddavsnitt handlar om min resa mot avgrunden, där mina egna krav och bristen på självkännedom blev bränslet på elden som nästan släckte min livslåga. Vill du lyssna? Då hittar du avsnittet nedan! Podden #sjuktnormalt finns såklart också på Spotify, Apple eller Google podcast.

47. Sjukt normalt – Våld i nära relationer: Att jobba mot våld – Sjukt normalt

Denna vecka har vi med oss en helt fantastisk gäst och pratar om ett otroligt viktigt ämne, nämligen våld i nära relationer. Vi har fått äran att träffa Gerd Holmgren, enhetschef på enheten mot våld i nära relationer. Gerd har under de senaste 30 åren jobbat engagerat mot våld – med stor framgång. Hon jobbar i Trollhättans kommun, kommunen som tre år i rad blivit utnämnd till bäst i Sverige vad gäller arbetet mot våld i nära relationer.  Våldsproblematik handlar inte bara om fysiskt våld, som många kanske tror. Våld i nära relationer innefattar så mycket mer! Vad är t.ex. vaccinvåld, psykiskt, materiellt- och ekonomiskt våld? Hur gör man om man är orolig för en vän, granne eller medmänniska? Vilken hjälp finns att tillgå för dig som är – eller har varit – utsatt för våld? Och vad kan du som utövar våld göra för att förändra beteendet innan det går för långt? Ett minst sagt matnyttigt avsnitt om ett otroligt viktigt ämne! Kunskap gör skillnad så glöm inte att sprida avsnittet – det kan rädda liv! Har du blivit utsatt för hot eller våld? Kontakta nationella kvinnofridslinjen för stöd och hjälp. https://kvinnofridslinjen.se/sv/ Vill du komma i kontakt med Trollhättans kommun och enheten mot våld i nära relationer? https://www.trollhattan.se/startsida/omsorg-och-hjalp/vald-i-nara-relationer/ Ta hand om dig och dina medmänniskor.

1. 47. Sjukt normalt – Våld i nära relationer: Att jobba mot våld 51:35
2. 46. Sjukt normalt – Övergivenhet: Att förändra ett negativt schema 33:10
3. 45. Sjukt normalt – Kreativitet: Att boosta din kreativitet med feng shui 32:48
4. 44. Sjukt normalt – ADHD: Att leva med diagnosen 36:59
5. 43. Sjukt normalt – Prestationsprinsessa: Att pressa sig själv i botten 33:57