Hela jag gör lite ont idag. Ni vet när allt liksom skaver inombords? Som om en iskall näve höll ett stadigt tag om hjärtat och långsamt trycker ihop det. Det går en stund utan att du tänker på det, men skavet känns precis hela tiden. Du glömmer nästan varför ångesten kryper runt där inombords och sen kommer tanken med full kraft, som en jävla tsunami sköljer den över dig: ”Jag är ju helt värdelös som mamma”. (Nu är ju jag nybörjare på allt detta med att vara mamma men jag får för mig att alla mammor därute kanske har känt såhär någon gång? Eller kanske är jag ensam, vad vet jag?!) Men den sitter där inne och skaver i alla fall, känslan av att vara helt misslyckad som mamma.
Som vanligt är min logiska sida i total konflikt med min känslomässiga. Logiskt vet jag att jag gör så gott jag kan. Ibland händer dock saker som gör att jag ifrågasätter mig själv. Gjorde jag verkligen mitt bästa? Hade jag verkligen inte kunnat göra bättre ifrån mig? Det är i dessa stunder som den känslomässiga sidan kickar igång och DIREKT börjar skrika som en trotsig treåring på golvet i en godisbutik. ”Du är fan sämst! Du är ju helt misslyckad som mamma! Världen vore en bättre plats utan dig och någon annan skulle ta bättre hand om ditt barn.” Osv. Med andra ord helt (o)rationella tankar. Men oj vad dom eldar på min ångest.
Den utlösande faktorn…
Denna gång utlöstes känslan av ett besök på BVC. Jag nämnde bl.a. att barnet ofta ligger med huvudet vänt åt favoritsidan vilket börjar synas på skallformen. Resultatet blev förbud att använda babysitter, införskaffa svindyr specialkudde (som vi tack och lov fick låna av våran fantastiska granne!), remiss till fysioterapeut och magläge 24/7. I min värld blev BVC-sköterskan hysterisk (vilket hon såklart inte blev) och mellan raderna utläste jag ”Du är helt jävla värdelös som mamma” (vilket hon såklart inte varken sade eller antydde, tror jag).
Jag lämnade BVC med ett blödande hjärta och tusentals tankar som snurrade. Vad var det hon sade nudå? Kommer jag verkligen komma ihåg all information om smakportioner, eksembehandling och tips för att återfå en fin skallform? Troligtvis inte. Hade säkert glömt hälften redan när jag kom ut till bilen. När jag kom hem pratade jag med mannen i ett försök att återberätta det jag fått till mig. Han (som också är en orolig själ) börjar direkt googla, ringer någon butik och tar reda på prisuppgift på specialkuddar osv osv. Jag går resten av dagen med en rivande ångest, ett barn som skriker och gnäller för att han tvingas ligga på mage (vilket han avskyr) och en man som slänger hundra oroliga blickar mot mig och sonen.
Varje blick han ger sänder rostiga pilar igenom mitt hjärta och jag ser tydligt hans oroliga undran; ”Ligger han med huvudet åt ”rätt” håll nu?”. Varje gång slås jag såklart av tanken om hur misslyckad jag är som inte ens klarar att ge min son en fin skallform. Även här förstår den logiska delen av mig att mannen såklart inte dömer ut mig som mamma, samtidigt som känslolivet går bananas. Någonting jag insett är att min självkritik skapar en snöbollseffekt och de känslomässiga reaktionerna kommer nästan alltid en bra stund efter den utlösande händelsen. Jag förstod ärligt talat inte hur ont besöket på BVC gjorde förrän nu på kvällen.
Att skriva är som terapi
Efter denna dag känner jag mig minst sagt slut som artist. Ögonen svider och hela jag är matt. Så fort gossebarnet somnat var jag nära på att hoppa i säng direkt. Behovet av att få skriva av mig lite ångest tog dock över. Jag behöver skriva om det som känns jobbigt för att kunna släppa det innan jag ska sova. Nu sitter jag här, ett blogginlägg rikare och hundra gånger mildare i hjärtat. Att skriva är verkligen som terapi! Det ger perspektiv och jag förstår mig själv bättre när jag sätter ord på känslan som härjar inombords. Det är verkligen en konst att inte låta känslorna ta över!
När detta inlägg publiceras har förhoppningsvis ångesten gått över helt och jag har landat i vetskapen att bebisar lätt får asymmetriska skallar – men att det också kan bli bättre.
