I helgen fick jag en efterlängtad promenad i solen med fina vänner. Jag må trivas bra med att vara lite av en eremit men oj vad jag saknar att umgås med vänner! Efter den härliga promenaden längs Mälaren fick jag en stund i bilen med en av de vackraste själar. Det var skratt, tårar och allvar. Så fina ord jag fick höra, ni vet ord som går rakt in i själen och planterar sig?! Det gör liksom fysiskt ont i bröstet av växtvärk när hjärtat svämmar över. Det var jag inte beredd på.
Vänskap är svårt, enligt min mening. Min stora svaghet är att jag är så dålig på att hålla liv i kontakten så som jag önskar. Det rinner ut i sanden då jag ofta drar mig undan – även om jag vill fortsätta umgås frekvent med alla. Tiden räcker liksom inte till då mitt behov av ensamhet är större. Däremot innebär det att många relationer kan ”ligga vilande” för att vakna till liv när kontakten återupptas. Och ibland träffar man någon som bara fastnar, där det bara funkar. Helt okomplicerat.
Jag önskar verkligen att alla skulle få ha minst en sådan vän. Där det bara finns godhet. Trygghet, omtänksamhet och kärlek. En vän som bara vill väl, alltid. Det är så magiskt att få uppleva sådan vänskap. Att dela en historia tillsammans. Att ha gått igenom olika faser, från att vara ungdom till att bli vuxen, upplevt både identitetskriser, transformationer, glädjerus och sorg tillsammans. Att veta varandras olikheter men ändå älska precis det. En relation där det finns acceptans och öppenhet. Oavsett om det går ett år eller två dagar, oavsett vart i världen vi befinner oss. Banden finns liksom kvar där, osynliga men starka.
Att jag har haft turen att träffa några sådana individer genom livet är jag så obeskrivligt tacksam för. Jag älskar varenda vän jag mött, även om våra relationer ser olika ut. Men nyckeln till genuin vänskap tror jag handlar om acceptans och att våga prata. Våga vara sårbar. Våga dela känslor och tankar. Den resan börjar med dig själv.
