Kroppen efter en förlossning

En sak jag inte var riktigt beredd på efter förlossningen var sorgen jag känt över kroppens förändring. Nu kanske du tänker ”det borde du väl förstått”. Och visst, kanske borde jag varit mer förberedd på det men under hela graviditeten kände jag mig bara stolt. Faktiskt galet stolt över att min kropp fått äran att genomgå en graviditet och jag bar den växande magen med glädje. Tankar på lös hud och bristningar kändes därför som ett extremt världsligt problem. Jag har dessutom alltid haft en relativt avslappnad relation till min kropp. Jag studerar den inte allt för kritiskt i spegeln (oftast) och har alltid trivts ganska bra i kostymen Gud gav mig. Därav förvåningen över den sorg jag känt om kroppen efter en förlossning.

Kroppen efter en förlossning

Kroppen efter en förlossning…

Den stora kroppsfrustrationen efter förlossningen har främst varit att ha ont. Att ha stygn som skaver och läker fel, höfter som värker och en rygg som strejkar. Jag känner inte igen mig själv längre. Vet plötsligt inte hur mycket jag klarar och har flera gånger överrumplats på promenader, när kroppen börjat strejka. Det blöder och svider, jag gråter och får blodsockerfall. Känner mig tung, plufsig och långsam, stel och kutryggig. Allt värker, kläderna är tre storlekar försmå och bristningarna lyser ilsket rött. Men det blir bättre, dag för dag. För en stund trodde jag nästan inte att det kunde bli bättre.

Kroppen efter en förlossning
Kroppen är så jävla fantastisk! Till höger är sista bilden jag tog på magen, samma dag Olle föddes och jag stod hemma med värkar i väntan på att åka in till förlossningen. Till vänster är dagen efter förlossningen. Mör och slapp men lyckligast i världen.

Det är en extrem ynnest att ha fått föda barn! Om du bara visste hur glad och stolt jag är över att dessutom ha fått uppleva en vanlig vaginal förlossning. Jag och alla andra kvinnor är fan superhjältar som är skapta att gå igenom en graviditet med en förlossning som ”the cherry on the top”. Efter en förlossning förväntas vi dessutom komma hem och fortsätta som vanligt. Utåt sett ser allt kanske ut som vanligt trots att ingenting längre är sig likt. Endast kroppens bristningar och lösa hud vittnar om det som bara timmar innan varit en utspänd mage innehållandes en bebis. Wow.

Vi börjar nog lära känna varandra igen, kroppen och jag. När jag ser mina små bristningar idag känner jag mig lite som en tiger. Varje gång försöker jag tänka att jag fasen har ”earned every stripe”, dvs att jag har förtjänat varenda rand. Jag ska fasen inte behöva känna någon sorg över det. Alla dessa märken på min kropp är ett kvitto på vad jag klarat! Att jag skapat ett liv. Och jag har fan förtjänat varenda rand!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: