Varför är det så jäkla svårt att lyssna på kroppen?

Varför är det så jäkla svårt att lyssna på kroppen? Så svårt att lyssna på sina egna kloka råd? Det är lekande lätt att ge stöd och tips till andra men jag är verkligen helt urusel när det kommer till att leva som jag lär och lyssna på mina egna råd. Den sista tiden har energinivån verkligen varit uppe som en sol eller nere som en pannkaka. Mitt vardagliga jobb är inte fysiskt ansträngande men mentalt känns nästan varje dag som en utmaning just nu. Om det varit någon annan som suttit i min situation hade jag nog gett rådet att sjukskriva sig. För att inte låta de mentala påfrestningarna gnaga sig hela vägen in i märgen.

Någonstans inom mig hör jag en röst som säger att jag pressar mig liiiiite hårdare än jag borde. Mentalt sjunker jag djupare för varje gång jag stöter på en jobbig fråga eller tvingas ha en diskussion jag inte orkar ta. Jag brottas dagligen med dåligt samvete över att jobbet jag och ansträngningarna jag gör aldrig räcker till för att nå upp till mina egna krav.

Rädslan för depressionens klor…

Jag är så obeskrivligt rädd att fastna i depressionens klor igen. Den senaste tiden har de välbekanta, depressiva tankarna och känslan börjat gnaga lite inombords. Ser oroväckande tecken hos mig själv; som att jag är trött på människor, drabbas av lite negativa och ältande tankar samt tappar tålamodet liiite för lätt. Direkt höjs min puls och jag funderar på om jag borde börja medicinera med antidepressiva igen? Tankar som ”tänk om jag riskerar att drabbas av en förlossningsdepression”, ”tänk om jag inte klarar av att ta hand om mitt barn” eller ”tänk om jag inte känner som man borde” dyker upp och skrämmer mig. Jag kan inte låta bli att fundera på om jag borde jobba så länge som jag tänkt? Orkar jag med alla dessa krånglande klienter och stora frågor som cirkulerar i korridorerna? Är jag mentalt så pass stark att jag orkar hålla uppe mitt skydd inför andra, tiden ut?

Varför är det så jäkla svårt att lyssna på kroppen?

Jag vet att rädslorna med största sannolikhet är helt obefogade. Dessa funderingar är säkert helt normala att ha under en graviditet! Just nu känner jag mig bara så obeskrivligt skör, samtidigt som jag så gärna vill vara stark! Jag vill ju vara den som jag alltid har varit, innan depressionen tog över mitt liv! Jag tvivlar på mig själv och vad som är rätt och fel. Vill att någon annan ska fatta besluten även om jag vet att det bara är jag som kan bestämma. Att det bara är jag som känner mina känslor. Det som ändå gör att det hela känns lite bättre är att jag från och med nu jobbar större delen hemifrån. Och den möjligheten är jag så enormt tacksam för!

Nåja, bara en massa snurriga tankar från en stund då mörkret naggade mig i kanterna. Idag är en annan dag – nämligen FREDAG! Önskar dig en helt fantastisk sådan!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

2 tankar om “Varför är det så jäkla svårt att lyssna på kroppen?”

%d bloggare gillar detta: