Idag är det tre år sedan jag hade en av mitt livs härligaste dagar. Dagen då jag och mannen blev herr och fru Skoog. Jag, som från början inte ville ha något bröllop utan snarare säga ja på en öde sandstrand, fick brottas med mycket ångest och stress inför själva bröllopet. Jag upplevde dessutom mitt livs första panikattack dagen innan när jag inte såg någon ljusning i förberedelserna. Men allt gick bra och vigda blev vi! Även om flertalet detaljer aldrig kom på plats. Det gjorde dock ingenting då ingen annan visste det, förutom jag. Stadig och lugn stod han vid min sida genom allt detta, min bättre hälft. Grattis på läderbröllopsdagen min älskade!
I efterhand är jag såklart enormt tacksam för vårat bröllop ändå. Tacksam för alla fantastiska vänner som delade dagen/kvällen/natten och dagen efter med oss. Jag ångrar inte någonting – mer än att jag inte anlitade mer hjälp med förberedelser och städning. Jag släppte all stress i samma veva som jag drog undan gardinerna på morgonen innan bröllopet. Vilken tur att vi ändå gjorde det när vi gjorde, sommaren 2017. SÅ mycket har hänt sedan dess… Det finns en mening med allt som händer och det var verkligen meningen att vi skulle få den perfekta kvällen tillsammans med så många vi älskar, just där och då!
Att dela sin vardag…
Det är inte alltid lätt att leva med en annan människa. Trots att vi levt tillsammans ett antal år nu så tror jag inte att vi slutar lära känna och upptäcka nya sidor hos varandra. Vi människor är i ständig förändring och utvecklas mer eller mindre hela tiden, ibland utvecklas vi dock i otakt. Alla kriser jag och mannen gått igenom de senaste åren har bara gjort att vi kommit varandra ännu närmare. Kommunikation och tålamod tror jag kan vara några av de allra viktigaste verktygen för en god relation. Jag har under de senaste åren lärt mig att vi hanterar sorg på helt olika vis, vilket varit en enorm utmaning i de mörkaste stunderna. Det är en lärdom jag är väldigt tacksam för eftersom jag nu är medveten om dessa olikheter – när nästa storm når oss.
Att lära känna en ny sida av min bättre hälft – hur blir det?
Nu väntar vi tillökning om ett par månader, som de flesta säkert vet. Någonting som nyligen slog mig var att det troligtvis kommer innebära ytterligare en transformation av oss som individer men också av våran relation. Vilka blir vi som föräldrar? Hur tar vi oss an sömnbrist, hunger och en skrikande bebis som sätter käppar i hjulen för våra individuella behov? Jag kommer fortsätta förespråka kommunikation och envisas med att försöka få min bättre hälft att prata, även om sådant som känns jobbigt. Oavsett vad framtiden kommer med så är jag säker på att vi tar oss igenom allt tillsammans, om vi bara vill. Om du som läser har något tips för relationen att dela med dig av så är du varmt välkommen att höra av dig!
Jag älskar dig herr Skoog! Vill du vara gift med mig ytterligare ett år?
