Rädslorna så gott som rann av mig…

Min graviditet är så obeskrivligt välkomnad! Jag, som levt ett helt liv utan tro på att någonsin få uppleva känslan av att skapa ett liv, som trodde att jag aldrig skulle få kalla mig själv mamma, fick magiskt nog uppleva ett litet liv valde att plantera sig i mig. En graviditet är av naturliga skäl förenad med viss oro och rädsla för att någonting ska gå fel. Att mitt i graviditeten dessutom få besked som ”cancer” gör såklart att rädslorna slår i taket. Ja, jävlar i min lilla låda. Det känslomässiga sammanbrottet för mig kom med full kraft när jag vågade erkänna för mig själv att jag var rädd. Rädd för mitt liv och rädd för det lilla livet i magen. Rädd för att gå miste om livet och om framtiden, för att missa mirakelbarnets födelse och uppväxt.

Men förra veckan fick vi äntligen några lugnande svar på magnetröntgen och prover. Äntligen lite riktigt ljus i tunneln! Och rädslorna så gott som rann av mig…

Även om jag är en ganska lugn och trygg person så finns katastroftankarna där, det ska jag verkligen inte sticka under stol med. Oron för vad magnetröntgen skulle visa har gnagt i mig, dag som natt. Att få svaret att ingen tumörvävnad hittats hade samma effekt som att punktera en ballong. Om jag var en ”skrikare” så hade jag garanterat skrikit rakt ut av lättnad. Istället grät jag. Skrattade och grät samtidigt och om vartannat. Av lättnad och glädje, såklart. Jag kände hur den värsta rädslan skingrades som i ett trollslag.

Nuvarande prognos:

Även om resan inte är över än så ser prognosen typ hundra gånger ljusare ut nu och jag är säker på att allt kommer bli bra. Nu planerar jag att grädda mitt barn till fullo för att låta läkarna operera bort det som inte ska vara kvar efter att bebis kommit ut. Det är min förhoppning och nu verkar det faktiskt som att det är möjligt! Halleluja, minst sagt. Rädslorna så gott som rann av mig när beskedet kom och jag har återgått till den vanliga ”graviditetsoron”.

Visst svänger någon katastroftanke förbi i bakhuvudet ibland men oftast gör det bara att jag väljer att ge magen en extra klapp. För jag vill verkligen njuta så mycket jag bara kan av tiden jag har just nu. Nu, när jag inte vet mer om vad framtiden har att erbjuda när det kommer till livets sorger. Just nu mår jag bra och just nu njuter jag av att ha ett bär i magen som discodansar även utan musik. Kanske borde jag faktiskt tacka rädslan för att den får mig att njuta till max?!

Vi är nu i vecka 28 och det börjar bli dags att göra klart saker och ting här hemma inför storkens besök. Mitt nästa projekt blir att hugga tag i och fräscha upp den fina vaggan min farfar gjorde till mig när jag föddes! Vad tror du om färg?