När döden knackade på…

Jag är väldigt kluven till om jag borde publicera detta inlägg eller inte, om jag ska vara ärlig. Jag är inte ensam i mitt liv eftersom jag har familj, släkt och vänner som också tar del av detta. Men det handlar i slutändan om mitt liv och jag väljer därför att publicera det ändå. Jag gör det för min skull då jag känner ett så stort behov av att berätta och förklara – för jag orkar inte ta det med er alla, en och en. Med detta blottar jag mitt innersta och det är väldigt läskigt för just nu är jag rädd. Rädd på riktigt. Här släpper jag nämligen bomben om när döden knackade på…

Den senaste månaden har varit likt en berg- och dalbana rent känslomässigt. Det har varit tvära kast mellan hopp och förtvivlan och jag vet inte om jag på riktigt har förstått vad som faktiskt har hänt? Det hela börjar med att jag brottats en del med cellförändringar ett tag. Vävnadsproverna som lämnades i början av juni visade någonting som verkligen inte var bra och jag blev snabbt remitterad till specialister på Sahlgrenska. Av samma anledning blev jag också opererad under förra veckan. När operationen var över och jag vilat några timmar på rummet så kom läkaren in till mig och slog sig ner. Hon log och sa att patologerna på Sahlgrenska inte gjort riktigt samma bedömning vid efterkontroller av proverna från juni. Läkaren sade att specialisten jag träffat på sjukhuset innan ”slagit på stora trumman” lite i onödan. Läkaren berättade också att hon tagit några fler vävnadsprover under operationen trots den nya bedömningen patologerna gjort, mest för säkerhets skull. Hon avslutade med att klappa om mig och säga att det med största sannolikhet inte skulle vara någonting mer att oroa sig över och att jag troligtvis inte skulle behöva komma tillbaka till Sahlgrenska…

När döden knackade på, trots allt…

Tidigare i veckan tog jag mig (otroligt nog) till Gekås för att fynda lite babyprylar. Precis när jag kom fram till barnavdelningen så ringde telefonen. När jag kollade på skärmen såg jag ”inget uppringnings-ID” och hjärtat slog ett extra slag. Jag svarade och hörde direkt på läkarens röstläge att hon inte ringde med några besked vi hoppats på. Hon inleder med att be om ursäkt för att hon meddelar resultaten via telefon och släpper sedan bomben; Jag har verkligen cancer. Elakartad jävla körtelcellscancer växer i min kropp. Hon berättar att en ny operationstid är bokad om en vecka och att jag står i kö för att göra en magnetröntgen. Jag hör henne säga någonting om en ovanligare sorts cancer med stor risk för metastaser. Spridningen är oklar. Spridning? Jag dör lite inombords. Står inne på Gekås, stirrar på utbudet av blöjhinkar och känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. Det känns ungefär som att döden precis knackat på min dörr och vartenda hårstrå på min kropp reser sig.

Jag skriver inte detta för att oroa någon eller för att få sympati. För mig handlar det bara om att få ventilera mina egna tankar, få lite distans till allt som snurrar i mitt huvud. För snurrar gör det, hela tiden. Även när jag ler och är glad. Att skriva är terapi för mig men jag skriver också för att få förståelse. Förståelse för varför jag kanske inte orkar vara social eller varför jag blir ledsen utan anledning. Jag är verkligen så avgrundsdjupt jävla rädd och kan börja gråta av ingenting. Okontrollerad, hulkande gråt. För att i andra sekunden skratta. För tro mig när jag säger att jag försöker vara positiv!

Även om jag precis har fått ett besked jag inte skulle önska min värsta fiende så är jag ganska hoppfull och glad. Just IDAG mår jag bra och jag VET att cancer inte är samma sak som en dödsdom. Att det verkligen finns hopp! Och jag måste tro att allt ska gå vägen, även om jag kanske får genomgå ett planerat kejsarsnitt och offra min livmoder på kuppen. Det är värt det om det betyder att jag får leva. Jag är fullt medveten om att min rädsla mest beror på ovisshet om hur det ska bli framöver…

Jag kan inte med ord beskriva TACKSAMHETEN jag känner över att ha blivit mirakulöst gravid! Mitt liv har fått en helt annan mening med lilla bäret i magen och jag vill inget annat än att få se vårat älskade barn utvecklas till en personlighet och ta sig an utmaningar i livet.

Med detta sagt; Fortsätt ändå att höra av er, fortsätt att ställa frågor och var som vanligt. Jag vill gärna berätta, prata och svara på frågor men ber också om lite överseende när jag blir ledsen eller inte svarar direkt. Nu vet ni som läser i alla fall vad som kanske snurrar inom mig när tårar rinner eller om jag är lite disträ…

Ta hand om dig!