När jag föll som en fura…

De senaste veckorna har bjudit på tvära kast mellan rädsla, smärta och extrem glädje. Jag klarar inte av att hantera känslorna på samma sätt längre, varför det är så kan du läsa mer om här. Det är så mycket som händer just nu, främst inom mig. Jag behöver liksom sova ett par timmar efter att ha upplevt starka känslor som ilska, glädje eller ledsenhet. Jag har ju gått och blivit gravid. Nu tänkte jag berätta lite om mina rädslor kring att skada mitt barn, och när jag föll som en fura…

Mitt lilla blåbär i magen är inte så litet längre och vi har nu kommit mer än halvvägs! Jag njuter verkligen och känner dagligen rörelser och sparkar. Äntligen har mannen också fått känna! Det gör mig lika lycklig varje gång livet inuti mig rör sig. Samtidigt har det blivit väldigt tydligt att jag inte längre kan tänka på bara mig själv. Helt plötsligt har jag blivit mer rädd om mitt liv.

Aldrig förut har jag varit så noga med att exempelvis dricka vatten och äta vitaminer. Negativa provsvar har aldrig tidigare känts så skrämmande. Jag har inte ramlat omkull på säkert 20 år men aldrig tidigare har jag blivit lika rädd av att ramla som jag var igår, när fötterna inte längre ville lyda. När jag föll som en fura, bokstavligen! Det enda jag kunde tänka var att akta blåbäret. Allt gick bra och ingenting skadades mer än mitt ego och en skrapad handflata. Men jösses vilken syn det måste ha varit!

På tal om graviditeten. Är det någon som skulle vara intresserad av att höra mer om mina tankar kring det? Är nämligen lite rädd för att bli tjatig…