Under det senaste samtalet hos kuratorn pratade vi om min syn på olika vänskapliga relationer. Det blev ganska tydligt att jag har sjukt skeva tankar om mig själv. Kraven jag ställer på mig själv är dessutom totalt orimliga (och omöjliga) att uppnå. Jag har alltså strävat efter ojämnt balanserade relationer i hela mitt liv, istället för att försöka uppnå vänskap på lika villkor. Det märkligaste är att jag alltid har känt mig trygg i mig själv och känt mig stolt över den jag är – samtidigt har jag varit (är?) övertygad om att ingen skulle tycka om mig om dom fick lära känna mig på djupet. Lite schizofrent och helt galet, må hända.
Dessa tankar om mig själv har i slutändan blivit väldigt självdestruktiva. Det senaste året har jag drunknat i både mina egna och andras känslor, utan förmåga att varken säga stopp eller be om hjälp. (Jag vill förtydliga att ingen av mina vänner/familj har gjort någonting fel! Detta handlar enbart om en massa sjuka tankar som finns i mitt huvud och om omöjliga krav jag ställer på mig själv.)
Efter mitt mentala ras står jag inför utmaningen att bygga upp mina skyddslager/väggar igen, men också inför det absolut viktigaste; att lära mig be om hjälp. Innan det gått för långt! Jag behöver sluta ge mig själv så fruktansvärt dåligt samvete över precis allt jag gör och inse att jag är mänsklig. Att jag får vara mänsklig och att det är okej att göra fel, även för mig. Jag skulle aldrig tänka så sjukt om någon annan begår misstag eller brister på något vis.
Jag vill hursomhelst ta tillfället i akt och skicka ut ett enormt tack till alla som funnits vid min sida igenom den kris jag vandrat (och fortfarande vandrar) igenom. Ni är många som har varit helt fantastiska och jag skulle vilja ge er alla en egen stjärna i himmelen för att ni funnits vid min sida!
Just idag skulle jag dock vilja visa extra uppskattning till en speciell person som planterat sig i mitt hjärta, burit mig igenom eldar, hejat på, peppat och väckt min nyfikenhet och motivation. Hon har stått stadig i min storm, lugnat mig samtidigt som hon tänt mina inre fyrverkerier. Hon har utmanat mig i mörkret, fått mig att våga prata om sådant jag aldrig sagt högt och har väglett mig likt en fyr med sitt skinande ljus (och sparkat mig i röven när det behövts). Tänk att jag träffat en så likasinnad toka (och samtidigt min totala motsats) som frivilligt följer med på aktiviteter och föreläsningar om de mest märkliga saker. Utan dig vet jag inte hur jag hade tagit mig igenom det senaste året.
Vem skulle du vilja visa lite extra uppskattning idag?
