2019 lider inte obemärkt mot sitt slut och mentalt befinner jag mig i en fas där jag gör någon form av ”årsbokslut”. Blickar tillbaka på saker som har hänt under året, försöker sortera minnen jag vill behålla i mentala lådor och släppa taget om sådant jag inte vill bära som tunga ok in i 2020. Jag har slutat begrava känslorna och har nog lärt mig den hårda vägen att allt begravet bubblar upp tillslut och sköljer över en när man minst anar. Denna gång försöker jag låta det jobbiga som hänt finnas kvar men ska istället försöka att släppa taget. Om tankarna dyker upp så noterar jag det och möter känslorna, sedan ska jag försöka att styra tanken till någonting jag hellre vill minnas, utan att trycka undan det jobbiga. Kanske mer påminna mig själv om att det är okej att bli ledsen en stund och att fina saker existerar samtidigt.
Någonting som blev väldigt tydligt för mig häromdagen var att det krävs en hel del viljestyrka för att minnas roliga och fina saker. Det är ingen hemlighet att jag och många i min närhet nu lämnar ett av livets tyngsta år bakom oss och jag har absolut inga problem att minnas allt jobbigt som hänt. Jag ställde mig själv frågan vad det bästa minnet från 2019 var och kunde till en början inte komma på en enda sak… Efter en stund kom jag på att weekendresan till Krakow var fin, den var nog det bästa. Sedan började fler och fler minnen från årets fina händelser att dyka upp, som veckan i Österlen med bästisen och hennes familj, bilsemestern i Sverige, spadagen i Varberg och andra mindre saker. Det tog alltså en stund innan jag började komma på dessa fina saker men jag landade tillslut i tacksamhet och kärlek över allt fint som har hänt. 2019 har inte bara varit skit och jag har nog lärt mig mer än någonsin om mig själv!
Det jag egentligen vill få sagt är att det verkligen blev så tydligt för mig att det faktiskt krävs lite mer för att se det fina och positiva som hänt – men det går! Jag har så himla mycket att vara glad och tacksam över trots allt jobbigt som har hänt sista året. Dessa minnen kommer jag inte att varken glömma eller begrava. Istället vill jag försöka bli vän med sorgen och ledsenheten, försöka acceptera att känslorna finns inom mig och låta dom komma fram när det behövs. Sedan vill jag träna mer på att, när de negativa tankarna sköljer över mig, påminna mig själv om det fina som finns, samtidigt, att båda känslorna får finnas. Jag ska försöka att inte tvinga undan någonting utan istället önskar jag att jag kunde bli bättre på att möta känslorna och lära mig vad jag behöver just då för att kunna leva vidare utan att drunkna.
Vad är ditt bästa minne från 2019?
