Jag berättade tidigare att jag för tillfället är sjukskriven, kass på att ta hand om mig själv och tampas med ständiga värdelöshetskänslor. Mitt i allt känslomässigt kaos försöker jag krampaktigt att återta kontrollen över mig själv, min kropp, mina tankar och mitt eget beteende. Någonting som borde vara inom min kontroll men som just nu känns helt omöjligt att styra.
För att inte bara bli sittande med besvikelsen över mitt misslyckade själv så skriver jag att-göra-listor. Det är mitt sätt att dels komma ihåg vad som behöver göras nu när minnet sviker men det handlar också om att bevisa för mig själv att jag faktiskt gör någonting – även om det är ytterst lite. För mig är det viktigt att kunna stryka saker från listan, att kunna bocka av ”tvätta en maskin” eller ”dammsuga” då det gör att jag för ett par sekunder får känslan av att inte vara HELT värdelös. Jag har beviset framför mig, en bock på en lista, ett kvitto på att jag genomfört någonting. Trots att känslan säger att jag är värdelös så kan jag stanna upp och ge mig själv en klapp på axeln när jag lyckats slutföra någonting litet.
Varje söndag har jag en liten stund då jag går igenom och skriver ner vad som behöver göras under den kommande veckan. Däremot försöker jag att träna på att sakerna inte ska vara något tvång. Om jag inte orkar bocka av någonting från listan så är det ändå okej, försöker jag i alla fall intala mig. Den rationella och logiska delen av mig själv förstår att listorna är ett desperat sätt att ha kontroll över någonting när det inre kaosar. Listorna och mitt desperata bockande kanske inte gör någon egentlig skillnad för återhämtningen men mitt största mål nu är att återta kontrollen över mina känslor och mitt beteende.
Jag behöver lära mig hur jag kan möta och hantera mina negativa tankar och känslor. Jag behöver låta det jobbiga finnas, vill våga möta sorg, ilska och besvikelse utan att för den sakens skull nedvärdera och ge hat till mig själv. Min stora utmaning är att tillåta mig att bara vara och att inte begära perfekta resultat av mig själv i allt jag gör. Det har ganska nyligen gått upp för mig hur galet elaka tankar jag tänkt om mig själv, så oberäkneligt många gånger per dag – mer eller mindre omedvetet! Den rationella och medvetna delen av mig ger mig en känsla av att jag är bra som jag är men samtidigt skriker min inre kritiker så fula ord, utan att jag tänkt på det tidigare. Helt galet!
Det är dags att förändra vad min inre kritiker säger. Att omvärdera vad som ger mig ett värde. Dags att acceptera mina ”brister” och istället börja be om hjälp från personer som kompletterar mig, istället för att bränna ut mig på att leva upp till någonting jag inte klarar av att prestera.
Har du lyssnat på vad din inre kritiker egentligen säger? Är det sant det som sägs? Känner du att du har kontroll eller hur gör du för att känna kontroll? Eller är du en sådan person som kan vara avslappnad utan att känna kontroll? Många frågor…
