Sanningen är att jag är trasig, tillfälligt ur funktion. Sjukskriven. Har fortfarande svårt att förstå och acceptera, trots att det pågått ett bra tag. Jag klarar nämligen inte att ta hand om mig själv speciellt bra just nu. Misslyckas med mina åtaganden, glömmer viktiga saker och har svårt att ta tag i vardagliga göromål. Känslan inombords är att jag är helt jävla värdelös, på allt. Logiskt kan jag tänka och förstå att den känslan är överdriven, att jag faktiskt har ett värde och att det jag gör duger, oftast. Just nu är dock värdelöshetskänslan starkare än den logiska tanken och de mest vardagliga uppgifter känns övermäktiga. Om jag levde ensam hade jag troligtvis levt i total misär och livnärt mig på vatten och knäckebröd. I denna stund är jag evigt tacksam att jag har en högt älskad person vid min sida.
Han är min livboj. Att jag inte klarar att pussla ihop livet innebär såklart att han får anstränga sig mer. Vilket han gör, utan att tveka, trots sina egna sorger och utmaningar. Han ger mig stöd, kärlek och ser just nu till att jag får i mig mat och kommer ut i friska luften. Jag försöker såklart att finnas lika mycket för honom och önskar han kunde förstå att det inte handlar om lathet. Att jag dagligen verkligen anstränger mig för att inte bara vara en belastning. Det har verkligen gått upp för mig det senaste att dåligt psykiskt mående inte syns utåt. Ingen jag möter ser att jag sitter och blöder, ruttnar och dör, mitt framför ögonen på alla som ovetandes ser på.
I helgen tog han med mig ut till en liten sjö. Jag hade egentligen ingen lust men jag bestämde mig ändå för att följa med, med kameran i min hand. Det var skönt, kravlöst och friskt – och solen kikade fram! Efteråt sov jag i ett par timmar, helt tömd på energi, på ett positivt sätt.
Rent logiskt vet jag att mörkret en vacker dag kommer att ha passerat, även om jag just nu har svårt att se något ljus. Min förhoppning är att jag relativt snart ska ha återfunnit någon form av glädje och energi. Kanske inte så som det en gång var då det uppenbarligen lett mig till en återvändsgränd. Framöver hoppas jag kunna hitta någonting mer hållbart och balanserat, en snällhet mot mig själv.
Att jag startat projektet med hobbykreatören är ett enormt steg i rätt riktning, det känner jag hela vägen ner i maggropen. Här får jag utlopp för känslor och kreativitet och det känns roligt, nytt och ger mig ett syfte jag saknat under så många år. Det gör mig dessutom så sjukt glad att NI som läser, följer, gillar och kommenterar är med mig på resan. Önskar er en fantastisk måndag!
